Vår dotter föddes en solig morgon i juni, en vecka tidigare än planerat, eftersom hennes mamma inte längre orkade med trycket mot lungorna. I vecka 33 så räknade läkarna ändå med att hon var redo för livet här ute bland oss andra.
När hon var en månad gammal så märkte vi att hon började bli gnällig. Från att ha varit en lugn och nöjd bebis, precis som storasyster, så skrek hon så fort vi rörde vid henne. Vi gav henne mat, bytte på henne och lät henne vila eftersom det var vad vi trodde att hon behövde. Men inget hjälpte. En dag ringde min fru och sa att jag skulle skynda mig hem. Jag förstog på hennes röst att det var allvar. När jag kom hem stog redan ambulansen utanför huset. Min fru berättade att vår dotter hade blivit blå i ansiktet och min frus syrgas var det som hjälpte, tills sjukvårdspersonalen var på plats. Jag följde med vår dotter in till sjukhuset, medan mamma och storasyster stannade hemma. Vi åkte omvägar in till akuten, för att undvika farthinder. All rörelse irriterade vår lilla dotter.
Personalen konstaterade ganska snabbt att hon hade blivit smittad och fått en hjärnhinneinflammation. Dagarna på neonatalavdelningen avlöste varandra och jag spenderade dag som natt där. Hon hade nålen i ena handen tills det inte funkade längre. Då bytte de till andra handen. Sen fick hon nålen i foten. En dag bad jag personalen att kolla på nålen eftersom jag tyckte att benet var ovanligt stort ända upp till midjan. De tog av bandaget och upptäckte att kärlet i foten hade spruckit och en blödning i benet hade uppstått.
Storasyster och mamma kom ofta och hälsade på oss, även om det försvårades av mammas sjukdom och möjligheterna för henne att själv ta sig till och från sjukhuset. Jag tog ofta bilder när storasyster stog vid sidan av lillasysters säng, och hon undrade när hennes lillasyster skulle få komma hem igen.
Under hela den här tiden sondmatades vår dotter, ofta av personalen, men även av mig som nu hade lärt mig detta. En dag när hon låg på min mage och sov så började det plötsligt pipa bredvid oss. Vår lilla dotters hjärta hade stannat. Hon hade sovit så gott på sin mage och hjärtat bara stannade. Jag ryckte till och sköterskorna kom springandes. Innan de hann fram så började hennes lilla hjärta att slå igen.
Citat…
Efter ungefär två och en halv vecka så var vår lilla dotter tillräckligt stabil för att läkarna skulle våga säga att hon skulle klara sig. Strax därefter fick vi komma hem igen. Förutom förkylningsastma under sitt första år så har vår dotter varit friskare än vi har kunnat önska oss. Hon går nu i mellanstadiet och är en glad och aktiv tjej som har lätt för skolan och hon leker och har roligt med sina kompisar.
De bilder som jag tog under den osäkra tiden på Neonatalavdelningen betyder mycket för oss än idag. Det har blivit oändligt många bilder på henne efter detta, men om det hade slutat på ett annat sätt så hade dessa varit de sista bilder på vår lilla älskling. Mina tankar kring att ge andra föräldrar detta började redan då. Det har tagit alldeles för lång tid för mig att komma dit jag är idag. Nu vill jag göra något av min erfarenhet och det faktum att jag är fotograf.